Hallu på er som fortfarande tittar in här. Trodde jag fått tillbaka motivationen för bloggen men det höll väl knappt en vecka tyvärr. Mitt liv tuffar på som vanligt. Har precis haft ett skönt vinterlov som tog slut liite för tidigt enligt mig. Jag och min pojkvän hade ett halvår den 7 januari som firades med lunch och sedan bio med två vänner.

 

När jag ändå är igång så ska jag skriva av mig lite, för vad har man inte en blogg till hehe. Mitt liv är sjukt bra just nu, om exakt 2 månader idag fyller jag 17 år, jag har haft grym tur som hittat världens finaste kille, jag har underbara äkta vänner, världens finaste ponny. Men ändå kommer tårarna rinnandes på natten samtidigt som alla tankar och minnen kommer krypandes. Varför har jag inte en aning om, skulle jag välja själv så vill jag glömma allt som hänt de senaste månaderna. Precis allt. Jag har förlorat så grymt mycket så jag är förvånad att jag inte brytit ihop mer än vad jag gjort. Att få skit för något man själv inte gjort, och förlora sitt allt är något av det mest jobbigaste jag varit med om. Det var jobbigt när det hände, men jag kan inte ens förklara hur det var veckorna efter. När nånting bra har hänt, och du är sååå exalterat och bara vill berätta det för den och du kommer på dig själv med att allt är över. Det tar bort all den lyckan du precis hade med stormsteg, och den kommer inte tillbaka. Att gå från att vara ens allt till att inte ens kunna höra dens namn, det är jobbigt.

  Nånting jag inte förstår är hur någon kan göra såhär, sen skylla ifrån sig? Jag menar, varför gör man det om man ändå inte kan stå för att man inte vill ha något med den personen att göra? Jag förstår att man kan tröttna på människor, inte känna samma trygghet,glädje med personen som man gjorde innan.. Jag förstår verkligen för jag har varit där. Men varför vara så elak och såra en människa så mycket? Och med allt det här, jag säger absolut inte att jag har varit en ängel genom allt. Men jag skulle ALDRIG vilja att en annan människa ska känna smärtan som jag gjorde då. Det är fortfarande jobbigt, med alla minnen, bilder, videoklipp, folk som undrar vad fan som hände. Jag kan inte ens svara på vad som hände, för jag vet inte själv. Några få jävla ord och allt var borta. Jag skulle tro att det kommer ta ett bra tag att glömma allt det här, för några få ord är inristade i min hjärna som en tatuering. Dom orden som sårade mig så mycket, och jag kan inte bli av med dom hur mycket jag än vill. Jag antar att jag la mitt liv i fel persons händer, vilket misstag va.. 

 

Men för att se något positivt i allt det här ovanför så är det väl att jag verkligen insett nu att den du känner dig mest trygg hos kan även vara den som sviker dig. Jag hoppas att dom vännerna som står vid min sida nu, föralltid kommer göra det. Dom har gjort det under den här tiden när jag var påväg mot botten och dom drog upp mig kan man väl säga. Min pojkvän är värd jordens all lycka, han har varit en sån otrolig stöttande person i allt det här. Och jag kan garantera att jag inte är en lätt person att ha och göra med när jag mår dåligt.. Jag får som en klaustrofobiskkänsla typ av att må så dåligt, jag vill komma ur den här onda bubblan jag är i men det går lixom inte. Nu idag kommer bara bubblan fram på nätterna, på dagarna mår jag oftast hur bra som helst.. Den glada Johanna som faktiskt mår bra tittar fram, men som nog alla vet så på kvällen när man är ensam så kommer allt på en gång och det är jobbigt. Men vet ni, det kommer bli bra någon dag. Allt det här kommer vara ett minne blått och jag längtar efter den dagen. Jag vill tacka alla ni som ställt upp för mig och lyssnat på mina problem, you're the best I love you ♥